Odliczanie wsteczne - nedräkning

Igår var jag på skolan igen, jag förstår inte hur man kan bli så lycklig av en så analt inredd byggnad. Det måste vara alla språken som sitter i väggarna och den öppna stämningen, ett babels torn där allt ordnade sig på något sätt. Jag gör så ganska ofta, romantiserar helt vanliga platser, jag ser inget fel i det, jag behöver det.

Under det polska seminariet fick vi lyssna på ett polskt levnadsöde och jag tänkte igen på varför jag romantiserar Polen. De platser som fastnar på mig gör ju det av en anledning, det är inte romantisering för romantiserandets skull. Eftersom levnadsödet handlade om att leva nära döden tänkte jag på vad det innebär för livet och fann att de befinner sig på samma ände av skalan. Jag har skrivit om detta tidigare, i något av mina första inlägg. Är det verkligen så att vi lever som mest när vi har döden inom synhåll men av samma anledning inte kan njuta av det? Ganska ironiskt. Faktum är i alla fall att polackerna (och många andra kulturer som lockar mig) levt bra mycket närmre döden än vad svenskarna har gjort de senaste decennierna. Jag önskar mig inte ett sådant öde men jag tror ändå att vi kan ha missat något. Jag låter som en morbid människa. Hoppsan.

Hadetbrahej

Idag, på årsdagen av Auschwitz befrielse, minns vi förintelsen.

Miljöombyte, en helt annan kontext. Hur det kan vara så befriande och så ångestfyllt? Människors behov av att "komma iväg" och det kanske ännu större behovet att komma hem igen. Jag har en minnesbild från baksätet av vår bil efter en semester, kanske Grekland. Vi var på väg från Sturup och jag tyckte att rapsfälten var så oerhört vackra. Hemma var så oerhört vackert. Vad är det främst vi söker när vi reser? Upplevelser? Förståelse? Kickar? Perspektiv på våra egna liv? Kanske kan vi genom att byta miljö och ta en paus från våra vanliga rutiner faktiskt delvis också ta en paus från oss själva. Samma effekt som en riktig fylla fast utan ångesten efteråt.

Men ångestfyllt var det ju också. Att släppa allt det där runtomkring som definierar personen, skapar identitet. Som att ryckas upp med rötterna eller skalas på all hud. Det kanske är det som är grejen, den multidimentionella tillfredställelsen i att slå rot i någonting annat, att hantera hudlösheten. Vem är jag i en helt annan kontext?

Jag vet, det är sent och jag är nattligt sentimental. Men det behöver inte betyda att jag inte har en poäng.

Hadetbrahej

Det här måste nog ses mer som ett utlägg än ett inlägg. En smygande insikt har nått mig och lämnat mig med en tomhet av samma slag som när jag förstod att min pappa inte kan allt. Världspolitiken är en stor sandlåda. Det är visserligen inget nytt att klaga över idioter med makt eller tycka att man många gånger kunde gjort jobbet bättre själv men ju mer jag har funderat över det (och diskuterat det över en trave scones) har jag börjat se människans begränsningar. Hoppet mellan olika människors förmåga att fatta kloka, strategiska, allmännyttiga beslut är inte lika stort som hoppet mellan olika människors maktpositioner. Jag gjorde min praktik som kurator på en grundskola och jag tycker inte att den politiska arenan skiljer sig nämnvärt från skolgården, de biskrivs bara i olika termer. Någon blir utsatt för mobbing och resten av kidsen har tusen skäl att inte ingripa precis som västvärlden bestämde sig för att inte ingripa under folkmordet i Rwanda. Kommer ni ihåg den där coola killen som alla såg upp till men som sedan flippade och blev kriminell? Alla förfasas över honom men vågar inte riktigt säga något på grund av hans historiska status. Det får i alla fall mig att tänka på en amerikansk president. När vi pratar om kollektiv utfrysning är EU ett skolboksexempel. Det förvånar mig inte om det coola gänget Västeuropa faktiskt skrev "okej, vi är sjysta, ni får väl va med då" när de godkände de tio nya Öst- och centraleuropeiska länderna. Det finns många exempel. Människan är inte bättre än så. Med det menar jag inte att vi är usla och borde krypa längs marken med vår skam, bara att vi inte ska ha någon övertro på de som har makten och att vi ska stanna upp och tänka efter så vi inte bara hänger på. Det finns ett fåtal människor som genom historien i sin brinnande altruism lyckats förändra världen till det bättre. De är ett fåtal, de flesta av oss fungerar inte så. Däremot kan vi ta ansvar, hitta vårt civilkurage. Låt bli att skratta nästa gång någon drar ett polack-skämt, skriv ett mail till en politiker om du tycker att det görs för lite för att hindra övergrepp på mänskliga rättigheter någonstans. Jag börjar med att skriva ett brev till Kip Kinkel i the state of Oregon prison och tala om för honom hur ledsen jag är att samhället svek honom så grundligt. Det är inte mycket men det är något.

Hadetbrahej

Jag brukar tycka om att leva i ett liberalt land, ett land som värderar tolerans högt och vill lämna plats åt minoriteter (förutom åt samerna då såklart) men när "anything goes"-attityden går så långt att Folkuniversitetet planerar att ordna kurser i att skära sig då har det fan gått för långt. Nej, det är tyvärr inget dåligt skämt. Jag börjar undra om de ultrakonservativa polackernas syn på den svenska liberalismen som ett djävulens verk inte har en poäng ändå. Man kan ju verkligen undra. Det var länge sedan jag var såhär arg.

hadetbrahej

Det känns inte så kreativt att bara redovisa allt som krånglar hela tiden, det ska ju inte vara en gnällblogg. Just nu har jag dock inte mycket positivt att skriva, studiefinansiella problem, svacka i framåtandan och en massa annat som samlats på hög. Det blir säkert bättre men just nu är jag i limbo.

Någonting som får mig att le sipprar in i musiken och jag tar av mig lurarna... "...and there is nothing wrong with train so aaall you have to do is just to sit back and relaax and we wish you a pleasant trip." Klick. Jag ler ännu mer och ut ur förarhytten kliver en man som är nästan identiskt lik Samuel L. Jackson. "Back to business" säger han och börjar klippa biljetter och jag tänker att det är nog såhär nära jag kommer medverkan i en amerikans actionrulle (som inte sällan innehåller just någon form av tågvagn och Samuel L. Jackson). Jag greppar min väska lite hårdare, som innehöll den ett superviktigt microchip med hemlig information som bara jag kan tyda. I själva verket innehåller den komplicerade ansökningsblanketter som bara CSN kan tyda...

Jag var på väg att syfta tillbaka på rubriken men mindes sedan min framilidne svensklärares förskräckta utropstecken närhelst detta gjordes i gymnasieuppsatserna och hann hindra mig. Text oberoende av rubriken börjar därför nedan.

Jag har fått mitt 'letter of acceptance' från universitet i Warszawa. Hurra, tänker ni kanske, nu är det spikat, men det måste ju krångla lite först. Datumet jag välkomnas till universitetet är den 18 februari. Det är det tredje datumet jag har fått. Min flygbilett är köpt till den 5e mars. Jag reagerar med en axelryckning eftersom allt annat krångel hittills har löst sig (men oron gnager ändå). Har mailat skolan.

Jag känner det redan, 2008 är fullt av saker som väntar på att hända. Jag har nedan utvärderat åren 2000-2007 genom att ge dem en sås jag tycker stämmer med respektive år. Håller ni med?

2000 - Sweet and sour
2001 - Brunsås á la skolmatsal
2002 - Svampsås
2003 - Improviserad tomatsås
2004 - Grönpepparsås
2005 - Kelda ostsås
2006 - Japans soja
2007 - Rödvinssås

Hadetbrahej!