Odliczanie wsteczne - nedräkning

Vad är det egentligen som är så speciellt med att beträda historisk mark? Vad är det som är så speciellt med att fysiskt besöka den kinesiska muren, killing fields, pyramiderna, Auschwitz eller gamla hembygdsgårdar att det inte skulle kunna vara likvärdigt att se dem på bild eller höra talas om dem?

Gatstenar som slitits ner av människor som tyngts av alla möjliga bekymmer eller nuddats av förälskade människor som svävat strax över marken. Gatstenar som senare träffat kravallpoliser i huvudet. Gårdar som klarat sig från att brännas för att man eldat runtom och skapat illusionen att gården redan brinner, gårdar där människor förvandlats från svenskar till snapphanar. Gamla slagfält där gräset växer högt. Kulhål i väggar. Taggtråd. Och överallt; viskningar, kärleksförklaringar, hopp, mod...

Jag vet inte varför den fysiska närvaron är så viktig. Jag vet bara att det är magiskt. När jag kommer till Warszawa ska jag söka upp den del av gettomuren som fortfarande finns kvar, lägga kinden mot den och blunda. Kanske är det så nära jag kommer historien.

Hadetbrahej