Odliczanie wsteczne - nedräkning

Det sista inlägget har dröjt några dagar längre än vad som var tänkt. Bland annat på grund av byte av dator. Kanske har ni alla redan sökt er härifrån. Jag vill i alla fall bara skriva att jag är glad och tacksam att ni som läst har gett mig en chans att sprida en mer nyanserad och positiv bild av Polen och jag hoppas jag i någon mån har nått mitt mål.

Det här blir sista inlägget på polsk mark, det allra sista innan bloggen stängs görs efter hemkomst senare i veckan.

Idag fick jag mitt papper "to whom it may concern" som bekräftade att jag varit student på Warszawas Universitet under våren 2008 och jag skakade hand med administrationen i Hitlers gamla högkvarter (universitetets huvudbyggnad).



På väg hem uppför Chopins gamla favoritgränd slog det mig att det var sista besöket på universitetet. Om jag hade tänkt på det hade jag stått utanför porten en stund.

Ikväll ska vi säga förväl till stan och gå på jazzklubb i Esbjörn Svenssons ära.

Bästa läsare, såhär gick alltså mitt tani wino (billigt vin)-party till:

Vi gick till en liten tobaksbutik, till höger stod en hylla med vinflskor som alla såg ganska präktiga ut. "Tror du de har tani wino här?" frågade jag min vän Janka. "Jag vet inte, jag ska fråga" sa hon varpå hon sa något till damen bakom disken som log roat och försvann bak och fiskade upp två flaskor ur några gröna backar. Omsorgsfullt slog hon in flaskorna i vitt papper vilket fick en man bakom disken att reagera: "Men hallå, så där brukar du göra". "Nä, svarade damen, det beror på klienten."

Så samlades vi hemma hos vår tani wino-värdinna och korkade upp, dvs pluggade ur de oranga plastkorkarna eller öppnade tetrapacken. 3,5 zloty gav jag för min flaska, ca 9 svenska kronor. I övrigt ligger vinpriserna i Polen inte långt ifrån de svenska, tani wino är alltså ett eget fenomen. Oavsett märke hade alla körsbärssmak för att dölja den usla kvalitén.





Under kvällen fick jag de ödesdigra frågorna. "Ser ni svenskar oss polacker som ett folk som super och stjäl?". Alla såg på mig. "Nej" svarade jag, "kanske endel men generellt sett nej". Det var en lögn, jag vet det, jag vet att det är många fler än bara några enstaka som endast förknippar polacker med vodka och bilstölder. Det skulle vara väldigt enkelt för många att tänka om men jag får den bestämda känslan att folk trivs med sina fördomar, det finns ett nöje i att se ner på polacker. Själva ordet "polack", en benämning av en människor som bor i landet Polen, har fått en negativ klang. Hur talar man om det för en medmänniska?

Hadetbrahej

Är inne på min sista vecka och det känns väldigt märkligt. Har börjat gå omkring och panikfotografera allting, vill ta med mig hela stan hem, hela landet.

Jag och min roomie spatserade i godan ro längs Warszawas gator när en sån där härlig gratisutdelning av varor uppenbarade sig, denna gång CocaCola Zero i små söta miniburkar. En av killarna öppnade en burk och jag sträckte fram handen men han gav den i stället till min (manliga) roomie. Snopen väntade jag på nästa men då började killen peka och jag fick syn på flickorna i söta klänningar som stod på andra sidan, med COLA LIGHT-burkar prydda med pussmunnar och text som försäkrade att det minsann inte var en enda kalori i denna burk. Jag utropade spontant "Come on!" vilket fick killen att peka ännu mer frenetiskt eftersom han inte alls förstod min upprördhet utan bara trodde jag jag var rädd att bli utan dricka. Förolämpad gick jag bort och tog emot min gulliga cola light-burk (den var ju ändå gratis) och för sent kom vi på att vi skulle bytt framför ögonen på dem. Jag var så föroämpad att jag tappade orienteringen och ledde oss helt fel. Samma tillfälle uppenbarade sig idag. Jag tog snabbt min cola light och försvann från platsen. Gratis är ju ändå gratis.

Hadetbrahej

Det här stället upptäckte jag med ett par av mina besökare men hade inte kameran då utan fick återvända för yttermera av den adrenalinkick som rädsla kan ge när man inte vet om någon väntar runt hörnet, snetänd på droger eller bara yrvaken. Platsen ligger innanför murar med anor från andra världskrigets getto och jag undrar vem som en gång bodde där. Faktum är att det ligger på stora hotellgatan (Hilton, SAS Raddison mfl). Ett fantastiskt ställe hur som helst, dött med tydliga spår av sporadiskt liv, tomma vodkaflaskor, kläder, tomma kakförpackningar. Och graffiti.

Ja, hon lever igen, men är inte fullt återställd trots den dyra räkningen. Jag vet varför det blev såhär, jag pratade om att sälja henne så att hon hörde, får vara lite mer försiktig. Här kommer i alla fall som utlovat några bilder från rundresan, vem hävdar fortfarande att Polen bara är grått och tråkigt?

Tyvarr har min laddare till Baby II somnat in vilket betyder att jag inte kan anvanda datorn tills jag far tag pa en ny laddare. Kanske far mina sista uppdateringar ske fran internetcaf'e.

Till nasta gang, hadetbrahej!

Ar pa rundresa for att se nagra av de stader jag inte sett tidigare. Lyckligtvis har jag en kompis har som ocksa hade just dessa stader kvar. Bilder kommer givetvis, har dock ingen mojlighet at ordna detta fran det hostel dar vi befinner oss. Jag kan bara annu en gang beklaga den utbredda synen pa Polen som ett gratt och trakigt land, vi kan bara dromma om att ha stader sa vackra som Wroclaw.

Hadetbrahej!

Mycket sällan i Sverige, om alls över huvudtaget, ser man folk på trottoarerna som säljer vad de har kunnat komma över. Ofta ser man det i Polen, särskilt på andra sidan floden i det mer socialt utsatta området Praga. När jag varit här om hösten har det varit svamp och bär i mängder längs vägkanterna, sånt som bara kostar tid att införskaffa. För tillfället är det liljekonvaljer i fina buketter. Fler försäljare än det går att räkna. Tillgången långt större än efterfrågan.

Polen är USA:s bästa vän i Europa enligt George W Bush. Faktum är att Polen var det enda land i Europa där Bush fick mer stöd än Kerry och ett av fyra länder i världen totalt. Detta är av två anledningar inte så konstigt, den första är att det finns en stor konservativ falang här som är väldigt lik den amerikanska kristna högern. Folk som förstår varandra tycker i regel om varandra. Den andra anledningen är andra världskriget eftersom - grundat på egenintressen eller ej - USA var det enda land som på riktigt kom till Polens undsättning medan övriga Europa traditionsenligt tittade åt ett annat håll. Den ryska armén väntade tålmodigt på andra sidan flodstranden medan tyskarna jämnade Warszawa med marken för att slå ner det uppror Polackerna organiserat för att försöka slå sig fria. De allierade ville inte heller hjälpa till. Med detta sagt vill jag även illustrera ett undantag till USA-kramandet.

Jag har tänkt på det innan. Är det en slump att jag sökt mig till en stad som blev till 95 % förstörd men återuppbyggdes och lever vidare? Det känns allegoriskt, nästan poetiskt att jag är här just nu.

Där fick jag utlopp för mitt allitterationsbehov. Ska bara försöka hitta ett bra sammanhang för ett semikolon också. Vill härmed visa några bilder av den fantastiska våren i Warszawa. När man går genom parkerna regnar det vita och rosa blomblad som sagokonfetti och man kan inte komma ihåg hur det går till när man blir deprimerad, sen tänker man på klimathotet och då minns man. Vad säger man? Njut så länge det varar.

Man måste vara både blind och döv om man skulle lyckas missa att det är Polens nationaldag idag. Det började flaggas redan för några dagar sedan och idag har det varit stort holabalo i hela stan, främst vid den okända soldatens grav. Det var där det hände kan man säga. Jag gissar att det fanns både presidenter och regeringschefer i mitten av spektaklet men jag hade ungefär ett folkhav och en armé däremellan så det var inte så lätt att se. Vad som firas? Minnet av den första konstitutionen som författades år 1791. Två år senare (1793) delades Polen för andra gången under detta århundrade mellan Preussen, Österrike-Ungern och Ryssland. Vid den tredje och sista delningen år 1815 upphörde Polen att existera och kom inte tillbaka på kartan förrän efter första världskrigets slut år 1918.

Polen har ytterliggare en nationaldag, nämligen 11 november då man minns återuppståndelsen av den Polska staten 1918. Det förekommer även diskussioner om en tredje nationaldag för det datum då Polen gick med i EU. Polackerna är ett firande folk och visst har de mycket att fira, minnas och hedra. Historien är full av hjältar.

Krig. Jag har inte upplevt det, mina föräldrar har inte upplevt det, möjligen har mina mor- och farföräldrar upplevt yttersta  periferin av det genom mat- och bensinransoneringar. Resterna av krig finns här i stan, det mesta på Praga-sidan eftersom de centrala delarna blev totalförstörda under Warszawaupproret. På Pragasidan finns kvarter med husfasader fulla av kulhål, hyreshus nu bebodda av hyresgäster á la millenium. Det tycks för mig så märkligt att bo i ett sådant hus men jag tycker samtidigt om att de inte har renoverats. Vänjer man sig? Ser man dem inte till slut eller lever man så tätt med historien att visuella påminnelser inte är större än det som känns och finns överallt? För mig, som kommer utifrån, är de visuella påminnelserna jättetydliga och för varje nytt kulhål jag ser finns en ny fråga;

Vem blev träffad den dagen?         Vem sköt?        Var rädslan större än hatet eller var det bara någon som gjorde sitt jobb?       Vems piano blev sönderskjutet och vems hem blev plundrat?       Vad tänkte barnen som blev inskuffade under sängar och gömda i garderober?        Vem offrade sitt liv?       Vem förrådde?



Hadetbrahej