Den svenska skammen
Pratade med en god vän idag över lunch. Vi försökte sätta ord på vad det är som lockar med Östeuropa. Te i glas, slitna fasader, mörka pubbar med ännu mörkare öl, smala ciggaretter, uppfällda kragar i motvind, det måste finnas en anledning till att vi gärna bäddar in det där i ett nästan romantiskt skimmer...
Vi närmade oss tanken på det skonade Sverige. Vad innebär det egentligen för en befolkning att det senaste kriget utspelade sig för 200 år sedan? Det sägs att människor som är med om stora kriser tex hjärtinfarkter omvärderar sina liv och plötsligt får upp ögonen för vad som är viktigt i livet. Kan detta appliceras på hela nationer? Har vi i Sverige missat något i vår skyddade tillvaro, något väsentligt, något angeläget? För det är väl ingen hemliget att Sverige har dålig självkänsla. Svenska flaggan som symbol har erövrats av nynazisterna, vi använder begreppet "osvensk" som en positiv egenskap och enligt en studie som nyligen gjordes av magasinet Existens skäms vi något alldeles vansinnigt. Vi skäms för att vi har stökigt hemma, för att vi är för tjocka, för fula, har gaser i magen och dålig andedräkt. Ska det verkligen behövas en nationell kris för att vi ska fatta vad som är viktigt? Det är svårt att diskutera en sån här sak utan att det låter som "the upside of war" men världen är ju som bekant inte svart och vit.
Vi pratade också om tolerans. Om att Sverige har rykte om sig att vara ett land som är tolerant mot avvikelser. Kanske är detta någonting vi har haft råd att utveckla i avsaknaden av nationella konflikter. Vi har inte på väldigt länge haft en yttre fiende som enat oss utan vi har kunnat sänka garden och vända blickarna utåt till förmån för toleransen men på bekostnad av det egenvärde vi inte på mycket länge behövt försvara och därför tappat bort.
Kanske är det stoltheten vi saknar som lockar. Angelägenheten. Det är skönt att känna sig angelägen.
Hadetbrahej
Vi närmade oss tanken på det skonade Sverige. Vad innebär det egentligen för en befolkning att det senaste kriget utspelade sig för 200 år sedan? Det sägs att människor som är med om stora kriser tex hjärtinfarkter omvärderar sina liv och plötsligt får upp ögonen för vad som är viktigt i livet. Kan detta appliceras på hela nationer? Har vi i Sverige missat något i vår skyddade tillvaro, något väsentligt, något angeläget? För det är väl ingen hemliget att Sverige har dålig självkänsla. Svenska flaggan som symbol har erövrats av nynazisterna, vi använder begreppet "osvensk" som en positiv egenskap och enligt en studie som nyligen gjordes av magasinet Existens skäms vi något alldeles vansinnigt. Vi skäms för att vi har stökigt hemma, för att vi är för tjocka, för fula, har gaser i magen och dålig andedräkt. Ska det verkligen behövas en nationell kris för att vi ska fatta vad som är viktigt? Det är svårt att diskutera en sån här sak utan att det låter som "the upside of war" men världen är ju som bekant inte svart och vit.
Vi pratade också om tolerans. Om att Sverige har rykte om sig att vara ett land som är tolerant mot avvikelser. Kanske är detta någonting vi har haft råd att utveckla i avsaknaden av nationella konflikter. Vi har inte på väldigt länge haft en yttre fiende som enat oss utan vi har kunnat sänka garden och vända blickarna utåt till förmån för toleransen men på bekostnad av det egenvärde vi inte på mycket länge behövt försvara och därför tappat bort.
Kanske är det stoltheten vi saknar som lockar. Angelägenheten. Det är skönt att känna sig angelägen.
Hadetbrahej
Kommentarer
Trackback
