Odliczanie wsteczne - nedräkning

Krig. Jag har inte upplevt det, mina föräldrar har inte upplevt det, möjligen har mina mor- och farföräldrar upplevt yttersta  periferin av det genom mat- och bensinransoneringar. Resterna av krig finns här i stan, det mesta på Praga-sidan eftersom de centrala delarna blev totalförstörda under Warszawaupproret. På Pragasidan finns kvarter med husfasader fulla av kulhål, hyreshus nu bebodda av hyresgäster á la millenium. Det tycks för mig så märkligt att bo i ett sådant hus men jag tycker samtidigt om att de inte har renoverats. Vänjer man sig? Ser man dem inte till slut eller lever man så tätt med historien att visuella påminnelser inte är större än det som känns och finns överallt? För mig, som kommer utifrån, är de visuella påminnelserna jättetydliga och för varje nytt kulhål jag ser finns en ny fråga;

Vem blev träffad den dagen?         Vem sköt?        Var rädslan större än hatet eller var det bara någon som gjorde sitt jobb?       Vems piano blev sönderskjutet och vems hem blev plundrat?       Vad tänkte barnen som blev inskuffade under sängar och gömda i garderober?        Vem offrade sitt liv?       Vem förrådde?



Hadetbrahej