Odliczanie wsteczne - nedräkning

Nu bloggar jag i affekt. Jag var just på väg att be om ursäkt för det och lova en snar återgång till mina annars mera kontrollerade former men sedan frågade jag mig varför? Vad är det med känsloyttringar som är så skamligt och så pinsamt? Varför är kontroll så eftersträvansvärt? Kontroll = effektivitet = hallåduglömmervälinteattkänna? När min farfar hade dött fungerade jag inte normalt på en vecka. Jag minns att jag satt hopsjunken på en trottoar i Kristianstad lutad mot en vägg, för sorgtyngd för att kunna stå upp, när en kvinna kom fram till mig och frågade om allt var okej. Jag glömmer aldrig det. Jag glömmer aldrig det uttryck av medkänsla som kom sig av att jag inte dolde vad jag kände.

Jodå. Det finns en polsk koppling även till detta inlägg. Så tagen av stunden är jag inte att jag helt släpper den inlärda kontrollen. Jag har just sett Roman Polanskis The Pianist för tredje gången. Förra gången jag såg den, i somras, var jag ensam hemma och kunde inte sova efteråt. Jag trodde (helt utan verklighetsförankring) att någon brutit sig in i huset och stel av skräck med en sjuårings rädsla för mörker låg jag i sängen med 112 inknappat i mobilen. Here I go again. Jag mår jättedåligt och jag är stolt över det. Det vore ju konstigt om inte ens en systematisk förintelse av ett folk skulle tillåta lite känsloyttringar. I så fall tycker i alla fall jag att vi vore illa ute. Riktigt illa ute.

Så för allt i världen, glöm inte att känna.

hadetsåjävlabranibarakanhej