Om döden en onsdag

Igår var jag på skolan igen, jag förstår inte hur man kan bli så lycklig av en så analt inredd byggnad. Det måste vara alla språken som sitter i väggarna och den öppna stämningen, ett babels torn där allt ordnade sig på något sätt. Jag gör så ganska ofta, romantiserar helt vanliga platser, jag ser inget fel i det, jag behöver det.

Under det polska seminariet fick vi lyssna på ett polskt levnadsöde och jag tänkte igen på varför jag romantiserar Polen. De platser som fastnar på mig gör ju det av en anledning, det är inte romantisering för romantiserandets skull. Eftersom levnadsödet handlade om att leva nära döden tänkte jag på vad det innebär för livet och fann att de befinner sig på samma ände av skalan. Jag har skrivit om detta tidigare, i något av mina första inlägg. Är det verkligen så att vi lever som mest när vi har döden inom synhåll men av samma anledning inte kan njuta av det? Ganska ironiskt. Faktum är i alla fall att polackerna (och många andra kulturer som lockar mig) levt bra mycket närmre döden än vad svenskarna har gjort de senaste decennierna. Jag önskar mig inte ett sådant öde men jag tror ändå att vi kan ha missat något. Jag låter som en morbid människa. Hoppsan.

Hadetbrahej

Kommentarer
Postat av: saroja

inte morbid alls :-) det finns framsidor och baksidor med allt... kram

2008-02-03 @ 16:53:52

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0