Första mötet med Polen
Följande text är hämtad ur dagboksanteckningar från min första resa genom Polen år 2001, på väg till Ukraina med de 60 Tjernobyl-drabbade barn som traditionsenligt varit i Sverige några veckor under sommaren. Texten är delvis lik tidigare inlägg men jag vill presentera den ändå eftersom den visar var det hela började...
Tankar i en buss någonstans från den polska landsbygden till Kiev
"Det är trångt i bussen, naturligtvis. De bussar som konstrueras med tillräcklig yta för bekvämlighet i mer än ett par timmar går till fjällen, inte till Ukraina. Jag ser Polen genom den av mina sidorutor som inte är täckt av imma och jag tycker det är vackert därute. Vackert är förmodligen ingen vedertagen beskrivning av det landskap vi passerar men jag är blint förälskad i öst och ser på de slitna fasaderna och lappade vägsträckorna med en fascination jag själv inte finner någon logik i.
Det irriterar mig lite att jag inte kan polska men jag låter det inte störa mig nämnvärt. Något som däremot stör mig är alla blommor och kors som är placerade längs vägen, kanske en olycksplats varannan kilomter. Polackerna kör som idioter. Även flickorna i de korta kjolarna stör mig där de står och försöker se inbjudande ut när en lastbil passerar. Jag undrar hur länge det dröjer innan tanke möter känsla, eller känsla byter tanke. Eller när tanken känns. Jag tror vi börjar närma oss Warszawa.
Alldeles innan jag försvinner bort i musiken från min mp3-spelar hör jag min granne säga att det i alla fall är "möt roligare att se en gammal kantrell i en burk än de stackars prostituerade" och jag antar att någon ojat sig över de många svampförsäljarna. Min granne tycker jag om. Han kan alla fågelläten och kallar sin urkainska fru för Duvan. Vi är påväg mot Lublin där vi ska stanna på McDonalds, sista stoppet innan gränsen och sedan väntar en 30 mil lång raksträcka genom tät skog fram till Kiev, byggd för nazisternas stridsvagnar. Sextio stycken Happy Meal till barnen, personalen kommer att få jobba. Jag har lärt mig ett ord på polska, woda, det känns bra. Vi följer skyltarna och de vackra blommorna utanför de grå husen ser ut att säga Vi hör trots allt hemma här."
Hadetbrahej
Tankar i en buss någonstans från den polska landsbygden till Kiev
"Det är trångt i bussen, naturligtvis. De bussar som konstrueras med tillräcklig yta för bekvämlighet i mer än ett par timmar går till fjällen, inte till Ukraina. Jag ser Polen genom den av mina sidorutor som inte är täckt av imma och jag tycker det är vackert därute. Vackert är förmodligen ingen vedertagen beskrivning av det landskap vi passerar men jag är blint förälskad i öst och ser på de slitna fasaderna och lappade vägsträckorna med en fascination jag själv inte finner någon logik i.
Det irriterar mig lite att jag inte kan polska men jag låter det inte störa mig nämnvärt. Något som däremot stör mig är alla blommor och kors som är placerade längs vägen, kanske en olycksplats varannan kilomter. Polackerna kör som idioter. Även flickorna i de korta kjolarna stör mig där de står och försöker se inbjudande ut när en lastbil passerar. Jag undrar hur länge det dröjer innan tanke möter känsla, eller känsla byter tanke. Eller när tanken känns. Jag tror vi börjar närma oss Warszawa.
Alldeles innan jag försvinner bort i musiken från min mp3-spelar hör jag min granne säga att det i alla fall är "möt roligare att se en gammal kantrell i en burk än de stackars prostituerade" och jag antar att någon ojat sig över de många svampförsäljarna. Min granne tycker jag om. Han kan alla fågelläten och kallar sin urkainska fru för Duvan. Vi är påväg mot Lublin där vi ska stanna på McDonalds, sista stoppet innan gränsen och sedan väntar en 30 mil lång raksträcka genom tät skog fram till Kiev, byggd för nazisternas stridsvagnar. Sextio stycken Happy Meal till barnen, personalen kommer att få jobba. Jag har lärt mig ett ord på polska, woda, det känns bra. Vi följer skyltarna och de vackra blommorna utanför de grå husen ser ut att säga Vi hör trots allt hemma här."
Hadetbrahej
Kommentarer
Postat av: saroja
fint!
Trackback
