Odliczanie wsteczne - nedräkning

Det har uppdagats för mig att jag är släkt med en polack vid namn Jabłonski, en anställd i kung Stanisław Leszczynskis hov. Leszczynski var den polske kung som tillsattes av Karl XII år 1705 men fick avgå igen år 1709 då svenskarna förlorade kriget. År 1711 tog den avsatta kungen med sig sitt hov och reste till Kristianstad där Jabłonski stannade kvar och gifte sig med en svensk kvinna. Från min morfar till detta par finns ett släktband. Det är alltså mitt blod som drar mig över Östersjön. Intressant.

Hadetbrahej

Nu bloggar jag i affekt. Jag var just på väg att be om ursäkt för det och lova en snar återgång till mina annars mera kontrollerade former men sedan frågade jag mig varför? Vad är det med känsloyttringar som är så skamligt och så pinsamt? Varför är kontroll så eftersträvansvärt? Kontroll = effektivitet = hallåduglömmervälinteattkänna? När min farfar hade dött fungerade jag inte normalt på en vecka. Jag minns att jag satt hopsjunken på en trottoar i Kristianstad lutad mot en vägg, för sorgtyngd för att kunna stå upp, när en kvinna kom fram till mig och frågade om allt var okej. Jag glömmer aldrig det. Jag glömmer aldrig det uttryck av medkänsla som kom sig av att jag inte dolde vad jag kände.

Jodå. Det finns en polsk koppling även till detta inlägg. Så tagen av stunden är jag inte att jag helt släpper den inlärda kontrollen. Jag har just sett Roman Polanskis The Pianist för tredje gången. Förra gången jag såg den, i somras, var jag ensam hemma och kunde inte sova efteråt. Jag trodde (helt utan verklighetsförankring) att någon brutit sig in i huset och stel av skräck med en sjuårings rädsla för mörker låg jag i sängen med 112 inknappat i mobilen. Here I go again. Jag mår jättedåligt och jag är stolt över det. Det vore ju konstigt om inte ens en systematisk förintelse av ett folk skulle tillåta lite känsloyttringar. I så fall tycker i alla fall jag att vi vore illa ute. Riktigt illa ute.

Så för allt i världen, glöm inte att känna.

hadetsåjävlabranibarakanhej

Jag har fått en mentor som kan lite svenska eftersom han pluggat i Lund. Känns väldigt bra att kunna få lite vägledning från någon som vet hur saker funkar, känner mig ganska lost inför alla formaliteter. Dessutom har jag min svenska kontakt på plats som också vet hur saker funkar och som jag ser fram emot att träffa. Det här ska nog gå bra. Om jag bara hade kommit ihåg att skriva under mina stipendieansökningar så jag slapp få dem i retur så hade nästan allt varit tipptopp just nu. I'm such an idiot.

Hadetbrahejsan

Befinner mig just nu i en marmorkladd lagenhet i vastra Bologna. Varen har kommit hit och igar var nastan jackan overflodig. Jag halsar pa en av mina basta vanner som ar utbytesstudent har under terminen. Genom att komma hit och fa en liten inblick i hennes resa kanner jag mig narmre min egen, som faktiskt bara ar dagar ivag nu. Pa samma satt som hon har hittat en vardag har i kottfarsens och skolprocessernas stad sa kommer jag snart att gora samma sak i Warszawa, den nyvakna tonaringen med den maktiga historien. Det finns manga vackra horn i varlden, man hinner inte se dem alla sa det basta man kan gora ar att samla pa dem i maklig takt och avnjuta dem med ett glas vin (sa som gores i skrivande stund). Jag kanske bjuder pa ett visuellt smakprov nar jag har min egna dator, tills dess, lite pa mig nar jag sager; Bologna ar fantastiskt vackert.

Hadetbrahej!

Såg just på nyheterna att många kyrkor i Skåne numera är överfulla under gudstjänsterna, så många att man måste sätta in extra gudstjänster. Församlingarna är inte riktigt redo för detta men präster och kyrkoherdar som intervjuas menar att man ska göra allt för att möta det ökade intresset. Låter det konstigt? Det kan vara för att det är den katolska kyrkan det gäller, besökarna är polacker. Svenskarna är fortfarande lika sekulariserade.

Hadetbrahej!

Jag har nu nästan packat allt som ska härifrån medans jag är borta och jag inser att en respektabel procent av mina saker är införskaffade i Polen; Kläder, skor, cigarett-etui, musik... och det mesta av min sprit. Det känns att det är en milstolpe när jag tittar på mitt kala rum. Några veckor i skogen och sen Warszawa. Nu händer det.

Hadetbrahej