Grönt!
JA från skolan, jag ska till Polen!
Hadetbrahej!
Hadetbrahej!
I språklabbet
Sitter med ett par stora hörlurar och försöker mig på en diktamen utifrån ett telefonsamtal på polska. Det är fasen inte lätt att höra vilka konsonantkombinationer som används, särskilt inte eftersom de som hörs ofta inte är de som ska skrivas på grund av att de blivit tonlösa eller tonande av närliggande ljud. Fonetikens fantastiska regler.
Fortfarande inget besked från skolan om huruvida jag får åka eller inte men det borde bli vilken dag som helst, det MÅSTE bli snart eftersom jag snart ska skicka deposition för lägenheten. Jag önskar jag kunde lägga ut bilder på lägenheten men det får vänta till jag tagit egna. Det lär bli en hel del när jag är på plats w Polsce!
Ingår nu tillsammans med en klasskamrat i festkommittén för nästa polska fest, trevligt, det var länge sedan jag var med i en festkommitté. Tänkte dela med mig av mitt stora lager med polsk sprit, Putinoff-vodkan behöver drickas upp!
Stort tack till er som läser och kommenterar, det uppskattas.
Hadetbrahej
Fortfarande inget besked från skolan om huruvida jag får åka eller inte men det borde bli vilken dag som helst, det MÅSTE bli snart eftersom jag snart ska skicka deposition för lägenheten. Jag önskar jag kunde lägga ut bilder på lägenheten men det får vänta till jag tagit egna. Det lär bli en hel del när jag är på plats w Polsce!
Ingår nu tillsammans med en klasskamrat i festkommittén för nästa polska fest, trevligt, det var länge sedan jag var med i en festkommitté. Tänkte dela med mig av mitt stora lager med polsk sprit, Putinoff-vodkan behöver drickas upp!
Stort tack till er som läser och kommenterar, det uppskattas.
Hadetbrahej
Solidaritet i Landskrona
Kameran är packad och ångan är uppe. Ikväll invigs en utställning om Lech Wałęnsas Solidaritet på stadsbiblioteket i Landskrona och det ryktas att den gamla polska hjälten i egen hög person kommer dit. Jag vågar inte hoppas för mycket på det utan ser i stället fram emot en utställning som flyttat runt över världen och nu nått oss. Varför just Landskrona förärats med uppgiften vet jag inte men jag klagar inte, det är bara 16 minuter med tåg från min studieort.
Mer när jag varit där!
Hadetbrahej
Senare...
Nää, någon polsk ex-president dök inte upp, ganska väntat men ändå något besviket. Vi fick hålla till godo med en polsk ambassadör och den svenska socialförsäkringsministern (tjoho). Trevligt var det i alla fall att se utställningen och jag hade dessutom en personlig guide i min i grunden polska skolkamrat som gav mig en mer nyanserad bild av president Wałęsa.
Det är någonting med vissa historiska politiska skeenden som får blodet att rinna lite extra.
Hejdetbrahejigen
Mer när jag varit där!
Hadetbrahej
Senare...
Nää, någon polsk ex-president dök inte upp, ganska väntat men ändå något besviket. Vi fick hålla till godo med en polsk ambassadör och den svenska socialförsäkringsministern (tjoho). Trevligt var det i alla fall att se utställningen och jag hade dessutom en personlig guide i min i grunden polska skolkamrat som gav mig en mer nyanserad bild av president Wałęsa.
Det är någonting med vissa historiska politiska skeenden som får blodet att rinna lite extra.
Hejdetbrahejigen
Första mötet med Polen
Följande text är hämtad ur dagboksanteckningar från min första resa genom Polen år 2001, på väg till Ukraina med de 60 Tjernobyl-drabbade barn som traditionsenligt varit i Sverige några veckor under sommaren. Texten är delvis lik tidigare inlägg men jag vill presentera den ändå eftersom den visar var det hela började...
Tankar i en buss någonstans från den polska landsbygden till Kiev
"Det är trångt i bussen, naturligtvis. De bussar som konstrueras med tillräcklig yta för bekvämlighet i mer än ett par timmar går till fjällen, inte till Ukraina. Jag ser Polen genom den av mina sidorutor som inte är täckt av imma och jag tycker det är vackert därute. Vackert är förmodligen ingen vedertagen beskrivning av det landskap vi passerar men jag är blint förälskad i öst och ser på de slitna fasaderna och lappade vägsträckorna med en fascination jag själv inte finner någon logik i.
Det irriterar mig lite att jag inte kan polska men jag låter det inte störa mig nämnvärt. Något som däremot stör mig är alla blommor och kors som är placerade längs vägen, kanske en olycksplats varannan kilomter. Polackerna kör som idioter. Även flickorna i de korta kjolarna stör mig där de står och försöker se inbjudande ut när en lastbil passerar. Jag undrar hur länge det dröjer innan tanke möter känsla, eller känsla byter tanke. Eller när tanken känns. Jag tror vi börjar närma oss Warszawa.
Alldeles innan jag försvinner bort i musiken från min mp3-spelar hör jag min granne säga att det i alla fall är "möt roligare att se en gammal kantrell i en burk än de stackars prostituerade" och jag antar att någon ojat sig över de många svampförsäljarna. Min granne tycker jag om. Han kan alla fågelläten och kallar sin urkainska fru för Duvan. Vi är påväg mot Lublin där vi ska stanna på McDonalds, sista stoppet innan gränsen och sedan väntar en 30 mil lång raksträcka genom tät skog fram till Kiev, byggd för nazisternas stridsvagnar. Sextio stycken Happy Meal till barnen, personalen kommer att få jobba. Jag har lärt mig ett ord på polska, woda, det känns bra. Vi följer skyltarna och de vackra blommorna utanför de grå husen ser ut att säga Vi hör trots allt hemma här."
Hadetbrahej
Tankar i en buss någonstans från den polska landsbygden till Kiev
"Det är trångt i bussen, naturligtvis. De bussar som konstrueras med tillräcklig yta för bekvämlighet i mer än ett par timmar går till fjällen, inte till Ukraina. Jag ser Polen genom den av mina sidorutor som inte är täckt av imma och jag tycker det är vackert därute. Vackert är förmodligen ingen vedertagen beskrivning av det landskap vi passerar men jag är blint förälskad i öst och ser på de slitna fasaderna och lappade vägsträckorna med en fascination jag själv inte finner någon logik i.
Det irriterar mig lite att jag inte kan polska men jag låter det inte störa mig nämnvärt. Något som däremot stör mig är alla blommor och kors som är placerade längs vägen, kanske en olycksplats varannan kilomter. Polackerna kör som idioter. Även flickorna i de korta kjolarna stör mig där de står och försöker se inbjudande ut när en lastbil passerar. Jag undrar hur länge det dröjer innan tanke möter känsla, eller känsla byter tanke. Eller när tanken känns. Jag tror vi börjar närma oss Warszawa.
Alldeles innan jag försvinner bort i musiken från min mp3-spelar hör jag min granne säga att det i alla fall är "möt roligare att se en gammal kantrell i en burk än de stackars prostituerade" och jag antar att någon ojat sig över de många svampförsäljarna. Min granne tycker jag om. Han kan alla fågelläten och kallar sin urkainska fru för Duvan. Vi är påväg mot Lublin där vi ska stanna på McDonalds, sista stoppet innan gränsen och sedan väntar en 30 mil lång raksträcka genom tät skog fram till Kiev, byggd för nazisternas stridsvagnar. Sextio stycken Happy Meal till barnen, personalen kommer att få jobba. Jag har lärt mig ett ord på polska, woda, det känns bra. Vi följer skyltarna och de vackra blommorna utanför de grå husen ser ut att säga Vi hör trots allt hemma här."
Hadetbrahej
Done deal
Nu har jag en lägenhet på Generała Władysława Andersa!
Hadetbraheeej
Hadetbraheeej
Det vackra Polen
Som en motvikt till bilden av det grå och blåsiga Polen (hur romantiskt det än må te sig för somliga) vill jag här kort presentera det estetiskt vackra Polen. Vi åker ofta till Prag för att få det bästa av Östeuropas skönhet men flera av de polska städerna är minst lika vackra och något mindre exploaterade. Mellan städerna finns åkrar. Om man tycker Skåne är platt ska man se de polska åkrarna, mil efter mil med majs och sädesslag. Vid vägkanterna säljs bär och svamp. Tyvärr säljs även annat som inne passar in i en text om det vackra Polen.
Huvudstaden Warszawa är visserligen som helhet snarare känd som en spännande än vacker stad med sin bitvis oigenomtänkta arkitektur, något som har sina förklaringar i den stora förödelsen under andra världskriget. Närmare 90 % av staden förstördes och den stora bostadsbristen efter kriget resulterade i snabba lösningar; betong (jfr det svenska miljonprojektet). Den vacka gamla staden byggdes dock upp precis som den hade sett ut tidigare och finns nu på UNESCOs världsarvslista.
Poznań, staden där Polen började. Här finns en av världens vackraste platser, det gamla marknadstorget Stary Rynek, omringat av fantastiska husfasader i alla möjliga färger och råkar man befinna sig på torget efter ett regnväder när färgerna blivit ännu mer intensiva finns goda möjligheter för estetisk eufori.
En stad där mycket av det gamla finns bevarat är Kraków, kulturhuvudstaden. Det var i denna stad jag stod och såg ut genom ett fönster och tänkte "I det här landet måste jag bo någon gång". Är man minsta lilla intresserad av arkitektur eller bara den känslomässiga effekten av en vacker byggnad kan man supa sig redlös på gotik och renässans.
På bilden ser ni taken på några av byggnaderna runt Stary Rynek.
Hadetbrahej!
Huvudstaden Warszawa är visserligen som helhet snarare känd som en spännande än vacker stad med sin bitvis oigenomtänkta arkitektur, något som har sina förklaringar i den stora förödelsen under andra världskriget. Närmare 90 % av staden förstördes och den stora bostadsbristen efter kriget resulterade i snabba lösningar; betong (jfr det svenska miljonprojektet). Den vacka gamla staden byggdes dock upp precis som den hade sett ut tidigare och finns nu på UNESCOs världsarvslista.
Poznań, staden där Polen började. Här finns en av världens vackraste platser, det gamla marknadstorget Stary Rynek, omringat av fantastiska husfasader i alla möjliga färger och råkar man befinna sig på torget efter ett regnväder när färgerna blivit ännu mer intensiva finns goda möjligheter för estetisk eufori.
En stad där mycket av det gamla finns bevarat är Kraków, kulturhuvudstaden. Det var i denna stad jag stod och såg ut genom ett fönster och tänkte "I det här landet måste jag bo någon gång". Är man minsta lilla intresserad av arkitektur eller bara den känslomässiga effekten av en vacker byggnad kan man supa sig redlös på gotik och renässans.
På bilden ser ni taken på några av byggnaderna runt Stary Rynek.
Hadetbrahej!
Den svenska skammen
Pratade med en god vän idag över lunch. Vi försökte sätta ord på vad det är som lockar med Östeuropa. Te i glas, slitna fasader, mörka pubbar med ännu mörkare öl, smala ciggaretter, uppfällda kragar i motvind, det måste finnas en anledning till att vi gärna bäddar in det där i ett nästan romantiskt skimmer...
Vi närmade oss tanken på det skonade Sverige. Vad innebär det egentligen för en befolkning att det senaste kriget utspelade sig för 200 år sedan? Det sägs att människor som är med om stora kriser tex hjärtinfarkter omvärderar sina liv och plötsligt får upp ögonen för vad som är viktigt i livet. Kan detta appliceras på hela nationer? Har vi i Sverige missat något i vår skyddade tillvaro, något väsentligt, något angeläget? För det är väl ingen hemliget att Sverige har dålig självkänsla. Svenska flaggan som symbol har erövrats av nynazisterna, vi använder begreppet "osvensk" som en positiv egenskap och enligt en studie som nyligen gjordes av magasinet Existens skäms vi något alldeles vansinnigt. Vi skäms för att vi har stökigt hemma, för att vi är för tjocka, för fula, har gaser i magen och dålig andedräkt. Ska det verkligen behövas en nationell kris för att vi ska fatta vad som är viktigt? Det är svårt att diskutera en sån här sak utan att det låter som "the upside of war" men världen är ju som bekant inte svart och vit.
Vi pratade också om tolerans. Om att Sverige har rykte om sig att vara ett land som är tolerant mot avvikelser. Kanske är detta någonting vi har haft råd att utveckla i avsaknaden av nationella konflikter. Vi har inte på väldigt länge haft en yttre fiende som enat oss utan vi har kunnat sänka garden och vända blickarna utåt till förmån för toleransen men på bekostnad av det egenvärde vi inte på mycket länge behövt försvara och därför tappat bort.
Kanske är det stoltheten vi saknar som lockar. Angelägenheten. Det är skönt att känna sig angelägen.
Hadetbrahej
Vi närmade oss tanken på det skonade Sverige. Vad innebär det egentligen för en befolkning att det senaste kriget utspelade sig för 200 år sedan? Det sägs att människor som är med om stora kriser tex hjärtinfarkter omvärderar sina liv och plötsligt får upp ögonen för vad som är viktigt i livet. Kan detta appliceras på hela nationer? Har vi i Sverige missat något i vår skyddade tillvaro, något väsentligt, något angeläget? För det är väl ingen hemliget att Sverige har dålig självkänsla. Svenska flaggan som symbol har erövrats av nynazisterna, vi använder begreppet "osvensk" som en positiv egenskap och enligt en studie som nyligen gjordes av magasinet Existens skäms vi något alldeles vansinnigt. Vi skäms för att vi har stökigt hemma, för att vi är för tjocka, för fula, har gaser i magen och dålig andedräkt. Ska det verkligen behövas en nationell kris för att vi ska fatta vad som är viktigt? Det är svårt att diskutera en sån här sak utan att det låter som "the upside of war" men världen är ju som bekant inte svart och vit.
Vi pratade också om tolerans. Om att Sverige har rykte om sig att vara ett land som är tolerant mot avvikelser. Kanske är detta någonting vi har haft råd att utveckla i avsaknaden av nationella konflikter. Vi har inte på väldigt länge haft en yttre fiende som enat oss utan vi har kunnat sänka garden och vända blickarna utåt till förmån för toleransen men på bekostnad av det egenvärde vi inte på mycket länge behövt försvara och därför tappat bort.
Kanske är det stoltheten vi saknar som lockar. Angelägenheten. Det är skönt att känna sig angelägen.
Hadetbrahej
Nu börjar det
Igen. Fast nu har den (bloggen) ett sedan länge planerat syfte, att skildra mitt möte med Polen. Just nu råder förväntan. Vilken dag som helst får jag besked om jag fått platsen på universitetet i Warszawa eller ej. Vilken dag som helst kan jag också ha en lägenhet i centrala Warszawa, i det gamla judiska gettot. Jag kan inte be om en bättre plats, jag som gärna har bekvämligheter och händelser inom en armslängds avstånd och samtidigt vill andas mig hög på historia. Människor. MänniskoÖDEN. Viljan att inte bara existera eller överleva utan att verkligen leva, den drar mig till Polen för jag har fått uppfattningen att den finns och är påtaglig där. Att finnas på platser där människor har känt något, förändrats eller förblivit samma, Warszawa-gettot, Banderburger Tor, min morfars barndomsgård eller egentligen vilken lägenhet som helst i Malmö. Alla känslor och alla öden på alla platser finns kvar, om man bara stannar upp och känner efter finns de där, tårarna och skratten, oron och lättnaden. Det är detta jag ska samla på.
Det finns mer som drar mig till Polen, jag kommer att berätta om det också. Här har ni Szczecin sålänge.
Hadetbrahej!
Det finns mer som drar mig till Polen, jag kommer att berätta om det också. Här har ni Szczecin sålänge.
Hadetbrahej!
