Odliczanie wsteczne - nedräkning

Jag vill verkligen tacka alla er som läser och kommenterar, vare sig det är här på bloggen eller till mig personligen, det uppskattas mycket. Jag önskar jag hade ännu mer spännande bilder att visa er men eftersom vädret sedan jag kom hit mest har inneburit någon form av nederbörd har mina strapatser varit något begränsade. Jag vågar lova mer av staden framöver, våren måste helt enkelt vara påväg för min vinterjacka har gått sönder och det känns inte lönt att köpa en ny.

Ja, i morgon börjar skolan. Jag har packat min färgglada ryggsäck, lagt alla luktsuddigum till rätta i mitt pennskrin och valt ut matchande kläder. Kommer jag förstå något? Kommer jag få några kompisar?

Min lunch idag (pasta + stekt svamp och paprika) spred en doft som fick mig att tänka på den årliga vårbrasan efter mammas och pappas rensning i trädgården, visserligen ett angenämt minne men lite oroväckande för min matlagning... Min köksutrustning är helt enkelt inte den bästa; emaljerade grytor á la Kockum och en stekpanna i någon form av blank metall. Ser fram emot de kompletteringar mamma och pappa kommer med på lördag. Jättesnälla Gabi ska låna mig kuddar och filt till gästerna, vet inte vad jag skulle gjort annars faktiskt. Har för övrigt fått låna en handdammsugare också och när man har heltäckningsmatta i köket med bara en liten borste till hjälp är det guld värt.

Det tycks mig som om de grå betonghus från kommunisttiden som fräschas upp överkompenseras med färg. Såhär kan det se ut när ett hus i mängden har fått den äran:

"Vad skönt att slippa vara i Sverige under melodifestivaltramset!"

Sa för en stund sedan hejdå till Gabi efter en jättetrevlig kväll med ytterligare intressanta diskussioner och upptäckten av ett jättemysigt pirogi-hak på min gata där jag fick piroger i alla regnbågens färger och Gabi åt chokladpiroger (vilket inte alls var så dumt). Tydligen har stället varit recenserat i Sydsvenskan som det ställe man ska gå till i Warszawa om man vill ha riktigt goda polska piroger. Ni som kommer och hälsar på kan räkna med ett besök där.

Var för andra gången på skolan för att fixa student-ID och registrera mig på Polonicum. Denna gången lyckades jag med det ena, jag ska gå och hämta mitt student-ID i morgon. Anledningen till att jag inte hittade kontoret igår var att min mentor sagt att det låg på andra våningen, dock är det så i Polen att bottenvåningen inte är en våning så andra våningen ligger på tredje våningen, jag mindes plötsligt att Pani Malgorzata informerade mig om detta när jag anlände och hittade därmed kontoret. Polonicum fick jag maila när jag hade tagit mig hem i regn och blåst så rasande att mitt paraply gick sönder. Jag hade lovat att åka upp i kulturpalatset men det får bli en annan dag, i stället har jag kurat ihop mig i min indiska filt, gjort en stor kopp kaffe och knarkat Sound of Music. Det har varit ganska mycket regn de senaste dagarna och verkar inte lätta på ett tag men jag får väl ge mig ut mellan skurarna, ska kolla in ett pirogställe på min gata som jag och Gabi tänkte besöka i morgon. Jag har nu även införskaffat Inka, ett kaffesubstitut som började tillverkas på 70-talet eftersom kaffe bland mycket annat var en bristvara under kommunisttiden. Har kommit fram till att det med fördel dricks med mjölk och då är riktigt gott. AnnaBegins skulle beskriva fenomenet Inkamedmjölk.

Warszawa är en blandning av allt; vackra palats, grå betonghus från kommunisttiden, vackra parker, skrikiga reklamskyltar, gamla byggnader (som dock i de flesta fall är rekonstruktioner), lugna parker, trafikkaos, små kyrkor, jättelika skyskrapor, förfallna hus, nybygge och mycket mer. Den psykiska störning jag närmast skulle förknippa Warszawa med är borderline som bland annat berskrivs som en störning med symptomen instabilitet, impulsivitet och sårbarhet. Instabiliteten kommer delvis av den saliga blandingen av allting, impulsiviteten av det faktum att det är en stad med puls och vilja, sårbarheten i den unga åldern som demokratisk huvudstad. Mycket av det ena och ännu mer av det andra. Jag vet inte varför jag associerar till en psykisk störning men det känns rätt, kanske en yrkesskada. Förutom dessa stämningar finns det även en stor stolthet i stan, den stolthet som kan återfinnas i hela Polen. Denna stolthet märks på minnesmärken, monument och blomsterutsmyckningar och jag undrar om den inte till och med färdas  med avgaserna för på något sätt kan man andas den.

Några dagar har nu gått och jag är fortfarande mitt uppe i acklimatiseringsprocessen, eller jag har snarare klivit ur den första förvirringen och precis påbörjat acklimatiseringen. Jag är evigt tacksam över den guidning jag fått av min nya kompis, fick hjälp med både storhandel och polskt telefonkort. Dessutom hade vi intressanta diskussioner om den polska kulturen, med den internationella kvinnodagen i antågande främst genusrelaterade frågor. I min enfald hade jag en tanke om att internationella kvinnodagen kanske inte skulle få så mycket uppmärksamhet i Polen med tanke på att jämställdhetsdebatten inte kommit på långa vägar så långt som i Sverige, men oj så fel jag hade, det handlar bara om en annan slags uppmärksamhet. Den 8:e mars kunde man se ungefär en blomma för varje kvinna på stan. Enligt min nya kompis som bor här permanent är det inte ovanligt att alla män tar med sig blommor till kvinnorna på sin arbetsplats just denna dag. Av olika anledningar har jämställdhetsdiskussionen gått varm för mig på senare tid och jag försöker fortfarande komma underfund med vissa saker. Är alla könsrelaterade traditioner av ondo? Är en öppnad dörr eller en buren väska en vacker gest som får konsekvensen att kvinnan uppfattas som det svagare könet eller är det bara vad det är? Hur stark är kopplingen mellan den burna väskan och löneskillnaderna? Finns det en koppling? Det är i alla fall intressanta skillnader; medan svensken sitter i STVs morgonsoffa och diskuterar för- och nackdelar med könskvotering är polacken ute och köper blommor.

I övrigt bjuder jag på ett kärt återseende, gamla torget i Poznań.

Tänkte bjuda på en kort presentation i bilder av ett område som ligger på 5-10 minuters promenadavstånd från mitt plejs, dvs gamla stan. Gamla stan förstördes under andra värdskriget tillsammans med över 80% av hela Warszawa. Efter kriget byggdes många byggnader i stan upp igen exakt som de såg ut före kriget, däribland omådet gamla stan. Uppbyggnaden har gjorts med en otrolig precision och man säger att polackerna i ren vilja har gjort byggnaderna äkta. Stare Miasto är trots sin faktiskta unga ålder med på Unescos världsarvslista.

På plats! Det första jag hörde i taxin från flygplatsen var ABBA, ett intressant soundtrack till den visuella upplevelsen av ett dimhöljt kulturpalats. Efter några inledande bambi-lika timmar med en mycket vänlig värdinna började bilden av mitt nuvarande hem formas. Jag tycker hemskt mycket om min lägenhet, några justeringar ska dock göras, den måste ju erövras spirituellt, kristinifieras. Mycket mer än en supermarket kallad Mini Europa har jag annars inte orkat upptäcka idag. I morgon blir det mer. Då kommer troligtvis bilder också tillsammans med underfundiga kommentarer.

Hadetbrahej

Det har uppdagats för mig att jag är släkt med en polack vid namn Jabłonski, en anställd i kung Stanisław Leszczynskis hov. Leszczynski var den polske kung som tillsattes av Karl XII år 1705 men fick avgå igen år 1709 då svenskarna förlorade kriget. År 1711 tog den avsatta kungen med sig sitt hov och reste till Kristianstad där Jabłonski stannade kvar och gifte sig med en svensk kvinna. Från min morfar till detta par finns ett släktband. Det är alltså mitt blod som drar mig över Östersjön. Intressant.

Hadetbrahej

Nu bloggar jag i affekt. Jag var just på väg att be om ursäkt för det och lova en snar återgång till mina annars mera kontrollerade former men sedan frågade jag mig varför? Vad är det med känsloyttringar som är så skamligt och så pinsamt? Varför är kontroll så eftersträvansvärt? Kontroll = effektivitet = hallåduglömmervälinteattkänna? När min farfar hade dött fungerade jag inte normalt på en vecka. Jag minns att jag satt hopsjunken på en trottoar i Kristianstad lutad mot en vägg, för sorgtyngd för att kunna stå upp, när en kvinna kom fram till mig och frågade om allt var okej. Jag glömmer aldrig det. Jag glömmer aldrig det uttryck av medkänsla som kom sig av att jag inte dolde vad jag kände.

Jodå. Det finns en polsk koppling även till detta inlägg. Så tagen av stunden är jag inte att jag helt släpper den inlärda kontrollen. Jag har just sett Roman Polanskis The Pianist för tredje gången. Förra gången jag såg den, i somras, var jag ensam hemma och kunde inte sova efteråt. Jag trodde (helt utan verklighetsförankring) att någon brutit sig in i huset och stel av skräck med en sjuårings rädsla för mörker låg jag i sängen med 112 inknappat i mobilen. Here I go again. Jag mår jättedåligt och jag är stolt över det. Det vore ju konstigt om inte ens en systematisk förintelse av ett folk skulle tillåta lite känsloyttringar. I så fall tycker i alla fall jag att vi vore illa ute. Riktigt illa ute.

Så för allt i världen, glöm inte att känna.

hadetsåjävlabranibarakanhej

Jag har fått en mentor som kan lite svenska eftersom han pluggat i Lund. Känns väldigt bra att kunna få lite vägledning från någon som vet hur saker funkar, känner mig ganska lost inför alla formaliteter. Dessutom har jag min svenska kontakt på plats som också vet hur saker funkar och som jag ser fram emot att träffa. Det här ska nog gå bra. Om jag bara hade kommit ihåg att skriva under mina stipendieansökningar så jag slapp få dem i retur så hade nästan allt varit tipptopp just nu. I'm such an idiot.

Hadetbrahejsan

Befinner mig just nu i en marmorkladd lagenhet i vastra Bologna. Varen har kommit hit och igar var nastan jackan overflodig. Jag halsar pa en av mina basta vanner som ar utbytesstudent har under terminen. Genom att komma hit och fa en liten inblick i hennes resa kanner jag mig narmre min egen, som faktiskt bara ar dagar ivag nu. Pa samma satt som hon har hittat en vardag har i kottfarsens och skolprocessernas stad sa kommer jag snart att gora samma sak i Warszawa, den nyvakna tonaringen med den maktiga historien. Det finns manga vackra horn i varlden, man hinner inte se dem alla sa det basta man kan gora ar att samla pa dem i maklig takt och avnjuta dem med ett glas vin (sa som gores i skrivande stund). Jag kanske bjuder pa ett visuellt smakprov nar jag har min egna dator, tills dess, lite pa mig nar jag sager; Bologna ar fantastiskt vackert.

Hadetbrahej!

Såg just på nyheterna att många kyrkor i Skåne numera är överfulla under gudstjänsterna, så många att man måste sätta in extra gudstjänster. Församlingarna är inte riktigt redo för detta men präster och kyrkoherdar som intervjuas menar att man ska göra allt för att möta det ökade intresset. Låter det konstigt? Det kan vara för att det är den katolska kyrkan det gäller, besökarna är polacker. Svenskarna är fortfarande lika sekulariserade.

Hadetbrahej!

Jag har nu nästan packat allt som ska härifrån medans jag är borta och jag inser att en respektabel procent av mina saker är införskaffade i Polen; Kläder, skor, cigarett-etui, musik... och det mesta av min sprit. Det känns att det är en milstolpe när jag tittar på mitt kala rum. Några veckor i skogen och sen Warszawa. Nu händer det.

Hadetbrahej

Igår var jag på skolan igen, jag förstår inte hur man kan bli så lycklig av en så analt inredd byggnad. Det måste vara alla språken som sitter i väggarna och den öppna stämningen, ett babels torn där allt ordnade sig på något sätt. Jag gör så ganska ofta, romantiserar helt vanliga platser, jag ser inget fel i det, jag behöver det.

Under det polska seminariet fick vi lyssna på ett polskt levnadsöde och jag tänkte igen på varför jag romantiserar Polen. De platser som fastnar på mig gör ju det av en anledning, det är inte romantisering för romantiserandets skull. Eftersom levnadsödet handlade om att leva nära döden tänkte jag på vad det innebär för livet och fann att de befinner sig på samma ände av skalan. Jag har skrivit om detta tidigare, i något av mina första inlägg. Är det verkligen så att vi lever som mest när vi har döden inom synhåll men av samma anledning inte kan njuta av det? Ganska ironiskt. Faktum är i alla fall att polackerna (och många andra kulturer som lockar mig) levt bra mycket närmre döden än vad svenskarna har gjort de senaste decennierna. Jag önskar mig inte ett sådant öde men jag tror ändå att vi kan ha missat något. Jag låter som en morbid människa. Hoppsan.

Hadetbrahej

Idag, på årsdagen av Auschwitz befrielse, minns vi förintelsen.

Miljöombyte, en helt annan kontext. Hur det kan vara så befriande och så ångestfyllt? Människors behov av att "komma iväg" och det kanske ännu större behovet att komma hem igen. Jag har en minnesbild från baksätet av vår bil efter en semester, kanske Grekland. Vi var på väg från Sturup och jag tyckte att rapsfälten var så oerhört vackra. Hemma var så oerhört vackert. Vad är det främst vi söker när vi reser? Upplevelser? Förståelse? Kickar? Perspektiv på våra egna liv? Kanske kan vi genom att byta miljö och ta en paus från våra vanliga rutiner faktiskt delvis också ta en paus från oss själva. Samma effekt som en riktig fylla fast utan ångesten efteråt.

Men ångestfyllt var det ju också. Att släppa allt det där runtomkring som definierar personen, skapar identitet. Som att ryckas upp med rötterna eller skalas på all hud. Det kanske är det som är grejen, den multidimentionella tillfredställelsen i att slå rot i någonting annat, att hantera hudlösheten. Vem är jag i en helt annan kontext?

Jag vet, det är sent och jag är nattligt sentimental. Men det behöver inte betyda att jag inte har en poäng.

Hadetbrahej

Det här måste nog ses mer som ett utlägg än ett inlägg. En smygande insikt har nått mig och lämnat mig med en tomhet av samma slag som när jag förstod att min pappa inte kan allt. Världspolitiken är en stor sandlåda. Det är visserligen inget nytt att klaga över idioter med makt eller tycka att man många gånger kunde gjort jobbet bättre själv men ju mer jag har funderat över det (och diskuterat det över en trave scones) har jag börjat se människans begränsningar. Hoppet mellan olika människors förmåga att fatta kloka, strategiska, allmännyttiga beslut är inte lika stort som hoppet mellan olika människors maktpositioner. Jag gjorde min praktik som kurator på en grundskola och jag tycker inte att den politiska arenan skiljer sig nämnvärt från skolgården, de biskrivs bara i olika termer. Någon blir utsatt för mobbing och resten av kidsen har tusen skäl att inte ingripa precis som västvärlden bestämde sig för att inte ingripa under folkmordet i Rwanda. Kommer ni ihåg den där coola killen som alla såg upp till men som sedan flippade och blev kriminell? Alla förfasas över honom men vågar inte riktigt säga något på grund av hans historiska status. Det får i alla fall mig att tänka på en amerikansk president. När vi pratar om kollektiv utfrysning är EU ett skolboksexempel. Det förvånar mig inte om det coola gänget Västeuropa faktiskt skrev "okej, vi är sjysta, ni får väl va med då" när de godkände de tio nya Öst- och centraleuropeiska länderna. Det finns många exempel. Människan är inte bättre än så. Med det menar jag inte att vi är usla och borde krypa längs marken med vår skam, bara att vi inte ska ha någon övertro på de som har makten och att vi ska stanna upp och tänka efter så vi inte bara hänger på. Det finns ett fåtal människor som genom historien i sin brinnande altruism lyckats förändra världen till det bättre. De är ett fåtal, de flesta av oss fungerar inte så. Däremot kan vi ta ansvar, hitta vårt civilkurage. Låt bli att skratta nästa gång någon drar ett polack-skämt, skriv ett mail till en politiker om du tycker att det görs för lite för att hindra övergrepp på mänskliga rättigheter någonstans. Jag börjar med att skriva ett brev till Kip Kinkel i the state of Oregon prison och tala om för honom hur ledsen jag är att samhället svek honom så grundligt. Det är inte mycket men det är något.

Hadetbrahej

Jag brukar tycka om att leva i ett liberalt land, ett land som värderar tolerans högt och vill lämna plats åt minoriteter (förutom åt samerna då såklart) men när "anything goes"-attityden går så långt att Folkuniversitetet planerar att ordna kurser i att skära sig då har det fan gått för långt. Nej, det är tyvärr inget dåligt skämt. Jag börjar undra om de ultrakonservativa polackernas syn på den svenska liberalismen som ett djävulens verk inte har en poäng ändå. Man kan ju verkligen undra. Det var länge sedan jag var såhär arg.

hadetbrahej